Vem skulle du vara om dina gränser faktiskt var DINA?

Innan vi har synat bluffen om hur mycket av oss själva som är en programmering av vår uppväxt, och inte ens bara vår faktiska uppväxt utan från generation till generation, samhället och alla konstruktioner som egentligen bygger på olika typer av rädslor är vi fast i ett nät av just programmering. Det är omöjligt för oss att hitta vilka vi egentligen är för de vi tror oss vara är egentligen bara en konsekvens av den programmering som skett och sker.

Tills den dag vi väljer att våga se.

När jag slåss emot mina känslor är det egentligen konsekvensen av programmering jag slåss emot. Hur jag känner i olika situationer är en konsekvens av vad som sagts om hur någon ska känna, vara, tänka, göra.

Till stora delar drivet av skuld och skam, nedärvt från generation till generation. Manifesterat i ett samhälle där hot och rädsla blir naturliga drivkrafter. 

Det här är karma och blir våra liv. Och våra upplevelser av våra liv. Karma handlar inte om att göra en massa goda handlingar. Visst det kan bli konsekvensen av det riktiga jobbet. Det riktiga jobbet är att bryta programmeringen. Att börja känna våra egna känslor och med de som hjälp ta reda på vilka vi faktiskt är och alltid har varit.

Kroppen ljuger aldrig. Den känner hela vår livsberättelse. Den bär våra trauman och vår lycka. 

Idag väljer många att stänga av. Känslor blir för svåra att hantera och vi hittar vägar att känna mindre. Programmeringen har vunnit och vi är fast.

I mitt eget liv har berättelsen om vad det innebär att vara en bra människa alltid innehållit att en bra människa tar ansvar för hur andra känner. Problemet med den programmeringen är att jag tystat mig själv. När jag någonstans långt inne i mig själv känt att det här skulle jag behöva säga har ansvarskänslan för hur det kan bli för någon annan gjort att jag är tyst. Eller börjar linda in saker. Efter ett tag har jag gjort mig själv till en amöba. Lika otydlig för mottagaren som för mig själv.

Att gå emot programmeringen handlar om att hitta sin egen sanna känsla. För mig att gå emot den känslan av obehag det innebär att inte ta ansvar för hur andra känner. Att säga det jag behöver säga för att jag behöver det.

Det är när jag gör det som jag står i min egen fulla styrka.

Vår styrka är ofantlig. Vår programmering gör att den minskar i kraft. Våra egna känslor är en fantastisk kompass. Programmeringens känslor gör att vi upprätthåller samma dysfunktioner som gått i arv och manifesteras i våra liv såväl som i olika typer av samhällsfenomen.

Jag skulle önska att fler människor förstår sin storhet. Sin oerhörda styrka. Kände den. Agerade på den istället för programmeringen.

Vem skulle du vara om dina gränser faktiskt var dina?