Spandex, pulsklocka, ultramaraton… Äntligen vet vi hur vi ska må bra! ELLER???

Extremträning, extremkost, extremaktiviteter, mätning av varenda steg har blivit en obligatorisk komponent för väldigt många och möts av beundran och respekt. I intervju efter intervju vittnar människor om hur de hittat ett sätt att må sååååå bra genom att springa i dygn, äta fermenterade grönsaker och bara dricka grönfärgad sörja. Att deras asketiska livshållning med en disciplin som kan få en elitidrottare att framstå som slapp gör att de kan prestera på en helt ny nivå. VD efter VD springer fyra mil för att ta sig till sitt högpresterande jobb och avslutar dagen med ett crossfitpass, ja efter de fyra milen tillbaka på cykeln... Familjelivet och sociala aktiviteter anpassas helt efter ett commitment som extremsportaren hävdar är förutsättningen för att hen ska kunna må bra...

Jag beundrar människor som är dedikerade något, som gör uppoffringar i det korta perspektivet för att de tror att långsiktigt är det värt det men i en tid när vi mår sämre och sämre är det nog inte mer extrema träningsformer vi behöver signa upp för utan snarare modet att stanna upp. Att mötas istället för att mätas…

Det kanske låter enkelt men i dagens samhälle har det visat sig vara en enorm utmaning. Inte för att människor inte har verktygen att ta hand om sig och göra förändringar utan för att vi har så många verktyg att det skapat en prestationshets. Prestationshetsen att vara hälsosam, må bra och prestera optimalt. I den hetsen har de flesta dessutom stora problem med att hitta en mening i tillvaron och frågan är om inte alla dessa ”bra” saker vi gör kanske är de som får oss att må sämre och sämre? 

När vi för 30 år sedan sa att vi skulle ut och jogga innebar det för det stora flertalet att lufsa en sträcka i vanliga joggingbyxor med någon form av gympasko som kunde vara allt annat än anpassad för just löpning. Sprang du 1,5 km var det imponerande, sprang du 3 km blev du betraktad som en hurtbulle och sprang du 5 km var du på proffsnivå. 

Hur ser det ut idag?

Väldigt annorlunda! Det som var en chans för reflektion och att lära känna, och acceptera, sin kropp under ickepresterande omständigheter har idag blivit ytterligare en möjlighet för oss att mäta våra prestationer, jämföra oss med andra och multitaska istället för att reflektera. 

I ett liv där Instagram utgör en stor del av människors verklighet jämför vi oss omedvetet med specialister inom allehanda områden och det är inte konstigt att gemene man idag känner en allestädes närvarande känsla av otillräcklighet. Vi jämför vår egen tallrik med en mästerkocks, vår egen kropp med en elitidrottares, vår semester med en sponsrad influencers... Minst 90 % av av alla jag möter anger otillräcklighet som känsla de tampas med varje dag!

Jag tror att vi långsiktigt behöver acceptera att aktiviteter som ligger helt i linje med det prestationssamhälle vi lever i inte nödvändigtvis gör att vi mår bättre utan tvärtom. Kanske är det faktiskt inte viktigare att kapa några sekunder på en mil än att våga stanna upp? Kanske är det inte viktigare att mäta än att mötas? Kanske är det inte viktigare att jaga nya prestationer än att lära nästa generation och människor runt omkring oss att vi är inte bara våra prestationer? Kanske är det så vi kommer kunna må bättre?